288
yttrade dessa misstankar för Richard, tillbakavisade han dem med förakt och missnöje. »Det vore den högsta otacksamhet», sade han, »att tvivla på den ädle sultanens redlighet.»
Samma farhågor och misstankar framställde sig likväl flere gånger, ej allenast för drottningens rädda sinne, utan även för Edith Plantagenets starkare och mera öppenhjärtiga själ; ty hon hyste ej något så stort förtroende till muselmännens redlighet, att hon ansåg sig fullkomligt trygg, då hon i så hög grad befann sig i deras våld; och hon skulle blivit vida mer förskräckt än överraskad, om hela öknen helt plötsligt återskallat av skriket. Allah hu! och en arabisk kavalleristyrka rusat på dem, som gamar på sitt rov. Dessa misstankar förminskades ej heller, då de mot aftonen varseblevo en ensam arabisk ryttare, som, igenkänlig genom sin turban och långa lans, lurande satt på en liten höjd, liksom en i luften svävande falk, och, så snart han varseblivit den kungliga sviten, ilade bort med denna fågels snabbhet, när han skjuter ner genom luften och försvinner ur synkretsen.
»Vi måste vara nära det utsatta stället», sade konung Richard; »ty den där ryttaren är säkert en av Saladins utposter. — Jag tycker mig höra ljudet av moriska horn och cymbaler. I ordning, mina gossar, och sluten er på soldatmaner kring damerna!»
Genast intog varje riddare, vapendragare och bågskytt sin behöriga plats, varpå de fortsatte sin marsch i tätt slutna leder, varigenom deras antal syntes ännu fåtaligare, och ehuru man väl ej hyste någon fruktan, måste vi dock sanningen till sägandes, förklara, att det låg lika mycken oro som nyfikenhet i den uppmärksamhet, varmed de åhörde den moriska musikens vilda larm, som mer och mer tydligt lät förnimma sig från det håll, där man sett den arabiska ryttaren försvinna.
De Vaux viskade till konungen: »vore det ej så gott, nådig herre, att skicka en page upp på spetsen av den där sandåsen? Eller tillåtes det mig att rida förut? Om sultanen ej har mer än femhundra man med sig, så måste hälften av dem vara pukslagare och cymbalspelare, om man får döma av allt det där larmet och skramlet. — Skall jag rida fram?»
Baronen hade samlat tyglarna i handen och var just färdig att ge sin häst sporrarna, då konungen utropade: »nej, för allt i världen! Ett sådant försiktighetsmått skulle blott
