»Gycklen icke, på det I icke måtten bliva bundna med ännu starkare band», sade eremiten, som nu steg fram. »Himlahären skriver ej annat än sanning i sina lysande krönikor — människans öga är blott för svagt för att tydligt läsa deras skrift. Vet då, att när Saladin och Kenneth av Skottland vilade i min grotta, läste jag i stjärnorna, att under mitt tak vilade en prins, Richards naturliga fiende, som av ödet var bestämd att bliva Edith Plantagenets gemål. Kunde jag väl då tvivla på, att detta måste vara sultanen, som jag väl kände, emedan han ofta besökte min cell för att tala om himlakropparnas rörelser? Firmamentets strålande ljus sade vidare, att denne prins, Edith Plantagenets man, skulle vara en kristen, och jag, svage, okunnige uttolkare, slutade därav till den ädle Saladins omvändelse, så mycket hellre, som hans stora egenskaper ofta tycktes göra honom böjd för den sanna läran. Känslan av min svaghet har nedtryckt mig i stoftet; men i stoftet har jag funnit tröst! Jag har ej riktigt läst andras öden — vem går mig i borgen för, att jag ej missförstått mitt eget? Gud vill ej, att man skall intränga i hans rådslag eller utforska hans förborgade hemligheter. Vi måste avvakta hans tid under vaka och bön, i fruktan och hopp. Jag kom hit som den stränge siaren, den högmodige profeten, skicklig, som jag trodde, att undervisa furstar, och till och med begåvad med övernaturliga kunskaper, men nedtyngd under en börda, som jag ej trodde några andra skuldror än mina i stånd att bära. Men mina bojor äro nu brutna! Jag går härifrån, ödmjuk i min okunnighet, ångerfull — men ej hopplös.»
Med dessa ord skildes han från sällskapet, och det påstås, att han ifrån den tiden mera sällan var besvärad av sina anfall av galenskap, samt att hans botövningar antogo en mildare karaktär och beledsagades av ett bättre hopp om det tillkommande. Även i själva vansinnigheten ligger det så mycken egenkärlek, alt övertygelsen om, att han med så mycken häftighet förkunnat och hyllat en ogrundad förutsägelse, tycktes verka som en åderlåtning på människokroppen och stilla den feber, som rasade i hans hjärna.
Det är överflödigt att ingå i närmare beskrivning om, vad som vidare tilldrog sig i drottningens tält, eller att efterforska, om David, greve av Huntingdon, var lika stum i Edith Plantagenets närvaro, som då han var nödsakad att uppträda som en okänd, ringa riddare. Man kan taga för givet,
