314
att han nu med tillbörlig styrka uttryckte den ömma låga, som han så ofta förut funnit svårt att tolka i ord.
Middagstimmen nalkades nu, och Saladin avvaktade de kristna furstarnes ankomst uti ett tält, som, utom genom sin storlek, till det yttre var föga skiljaktigt från den simpla kurdens eller arabens vanliga bostad; men under dess vida, svarta tak var ett gästabud anrättat med den högsta österländska prakt, på de dyrbaraste mattor, med dynor utlagda för gästernas bekvämlighet. Men vi skola ej uppehålla oss vid beskrivningen på de dråpliga guld- och silvertygerna, de praktfulla arabeskbroderierna, de dyrbara kaschemirsschalar och de indiska mussliner, som här funnos utbredda i all sin glans; ännu mindre skola vi omtala alla syltsakerna och de med olikfärgade risgryn omgivna ragouterna jämte alla andra den österländska kokkonstens läckerheter. Helstekta får samt vilda och hemtamda fåglar med pillau voro uppstaplade på stora guld-, silver- och porslinsfat, och däremellan stodo väldiga krukor, fyllda med sorbet, avkyld med snö och is från Libanons bergshålor. En hög av präktiga kuddar vid övre ändan av festsalen tycktes vara ämnad för värden och de förnämare personer, han behagade inbjuda till detta högsäte, medan överallt i taket av tältet, men i synnerhet över nyssnämnda högsäte, hängde en mängd fanor och baner, såsom troféer av vunna fältslag och erövrade konungariken. Men främst över dem alla syntes en lång lans, varpå var fäst en liksvepning, med denna märkliga påskrift:
»SALADIN, KONUNGARNES KONUNG — SALADIN, SEGERVINNARNES BESEGRARE — SALADIN MÅSTE DÖ».
Bland all denna prakt stodo slavarne, som ordnat anrättningen, med nedlutade huvuden och korslagda armar, tysta och orörliga som bildstoder eller automater, vilka vänta på konstnärens vidrörande för att sättas i verksamhet.
Liksom de flesta av hans samtida, var sultanen smittad av tidevarvets vidskepelse och höll nu på att, i avvaktan på sina furstliga gästers ankomst, begrunda ett horoskop med därtill hörande förklaring, som eremiten av Engaddi tillsänt honom, innan han lämnade lägret.
»Förunderliga och hemlighetsfulla vetenskap», sade han för sig själv, »som under förmenande av att kunna borttaga framtidens täckelse, vilseleder dem, vilka den tyckes vägleda, och förmörkar den skådeplats, vilken den tyckes upplysa! Vem skulle ej påstått, att jag var denne Richards far-
