av det nyss timade uppträdet, och ehuru de på sultanens artiga inbjudning intogo sina platser vid gästabudet, skedde det likväl med tvekans och häpenhetens tystnad. Richard var den ende, vars sinne höjde sig över varje anledning till misstanke eller förlägenhet. Men även han tycktes fundera på något förslag och inom sig överlägga, huru han på bästa möjliga sätt skulle framställa det för att göra det antagligt. Slutligen tömde han ett stort vinglas och vände sig till sultanen, med anhållan att få veta, om det vore sant, att han hedrat greven av Huntingdon med ett personligt envig.
Saladin svarade småleende, att han försökt sin häst och sina vapen emot kronprinsen av Skottland, såsom riddare pläga göra, då de träffas i öknen, och tillade blygsamt, att, ehuru striden ej varit fullkomligt avgörande, han för sin del likväl ej hade särdeles skäl att berömma sig av utgången. Å andra sidan ville skotten ej erkänna den honom sålunda tilldelade överlägsenheten, utan önskade överlåta den åt sultanen.
»Du har heder nog av blotta enviget», sade Richard, »och jag avundas dig mer denna ära, än alla Ediths småleenden, ehuru ett av dem väl vore värt ett blodigt dagsverke. — Men vad sägen I, ädle furstar; är det väl passande, att en så kunglig riddarekrets skulle åtskiljas, utan att göra något, varom kommande tider kunde tala? Vad är en förrädares uppdagande och död mot en så skön ärans krans, som här är församlad och som ej borde åtskiljas, utan att hava bevittnat något, som vore värdigare dess uppmärksamhet? Vad säger ni, furstlige sultan? — Tänk, om vi båda inför detta hedervärda sällskap skulle slita den länge omtvistade frågan rörande detta Palestina och sålunda på en gång sluta dessa långvariga krig. Där står banan färdig, och hedendomen kan aldrig hoppas en bättre kämpe än dig, och så framt ej någon värdigare erbjuder sig, skall jag nedlägga min handske å kristenhetens vägnar, och i all heder och vänskap skola vi strida på liv och död för Jerusalems besittning.»
En djup tystnad följde nu i avvaktan på sultanens svar. Hans panna och kinder rodnade starkt, och många bland de närvarande trodde, att han tvekade, om han ej skulle antaga utmaningen. Slutligen sade han: »om jag strede för den heliga staden emot dem, vilka vi anse såsom avgudadyrkare samt bilders, stockars och stenars tillbedjare, kunde jag förlita mig på, att Allah skulle styrka min arm, eller om
