Sida:Talismanen 1916.djvu/46

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

44

mare, kunde han ej begripa, huru så späda lemmar och en så smärt kropp kunde hysa en sådan styrka, som han ådagalagt under deras envig.

Innan krigarne begåvo sig till vila, gjorde de var för sig sin bön. Muselmannen vände sig emot sin kebla, eller den punkt, dit varje profetens bekännare sänder sina böner, och mumlade sina hedniska bönformulärer, medan den kristne, som drog sig långt undan besmittelsen av den otrognes grannskap, ställde sitt stora, med korsfäste försedda svärd upprätt framför sig, knäböjde för denna saliggörelsens sinnebild och läste sin rosenkrans med en andakt, som stegrades vid tanker på de trakter, han genomrest, och de faror, för vilka han under dagens lopp blivit bevarad. Trötta av resans mödor och besvärligheter, insomnade de båda krigarne snart, var och en på sin särskilda bädd.




FJÄRDE KAPITLET.

Skotten Kenneth visste ej, huru länge hans sinnen varit försänkta i djup vila, då han väcktes till medvetande av en tryckande känsla på bröstet, vilken först föranledde en flyktig dröm om, att han brottades med en stark motståndare, men slutligen återkallade honom till full sansning. Han höll just på att fråga, vem det var, då han öppnade ögonen och varseblev eremitens vilda, besynnerliga figur, sådan vi förut beskrivit den, stående vid hans bädd och tryckande sin högra hand på hans bröst, medan han höll en liten silverlampa i den vänstra.

»Var tyst», sade hantill den liggande riddaren, som förundrad betraktade honom, »jag har något att säga er, som den otrogne ej får höra.»

Detta sade han på franska och ej på lingua franca, eller den blandning av de österländska och europeiska dialekterna, som de förut använt vid sina samtal.

»Stig upp», fortfor han; »tag på dig din mantel, tala ej, gå tyst och följ mig.»