68
sin ända upp till axeln nakna arm, och mödosamt resande sig upp på bädden, skakade han sin knutna hand, liksom den fattat i ett svärd eller en stridsyxa och svängt den över sultanens juvelprydda turban. Det var ej utan ett slags lindrigt våld, vilket konungen knappt skulle tålt av någon annan, som de Vaux i sin egenskap av sjukskötare nödgade sin kungliga herre att lägga sig tillbaka i sängen, och betäckte hans seniga arm, hals och axlar med samma omsorg, som en mor ägnar ett otåligt barn.
»Du är en hårdhänt, ehuru välment sjuksköterska, de Vaux», sade konungen med ett bittert skratt, då han gav vika för den styrka, han ej kunde motstå. »Jag tycker en huva skulle passa ditt trumpna ansikte lika väl, som en barnhilka skulle kläda mitt. Vi bleve då en amma och ett barn att skrämma flickor med.»
»Vi ha skrämt karlar i våra dar, nådig herre», sade de Vaux, »och jag hoppas vi måtte leva till den tid, då vi få skrämma dem igen. Vad är väl ett feberanfall, att vi ej skulle tåligt kunna uthärda det, för att snart kunna bli detsamma kvitt?»
»Feberanfall!» utropade Richard häftigt. »Ja, du kan med skäl säga, att jag har ett feberanfall; men hur står det till med alla de andra kristna furstarne, med Philip av Frankrike, med den slöa österrikarn, med honom av Montserrat, med johanniterna, med tempelherrarne? Vad felas väl alla dessa? — Jag skall säga dig det det är en slagfluss, en dödsdvala, en krämpa, som berövar dem förmågan att både tala och handla, en kräfta, som frätit sig in i hjärtat på allt som är ädelt, ridderligt och dygdigt bland dem, som gjort dem till menedare mot det ädlaste löfte, en riddare någonsin svurit.— som gjort dem liknöjda för sin ära och glömska av sin Gud.»
»För Guds skull, nådig herre», sade de Vaux, »tag det ej så häftigt! — Man kan höra er utanför tältet, där slikt tal redan är alltför gängse bland gemenskapen och blott åstadkommer tvedräkt och split i den kristna hären. Betänk, att er sjukdom fördärvar huvud-drivfjädern i deras företag. Förr skulle en stenslunga göra tjänst utan skruv och hävstång, än den kristna hären utan kung Richard.»
»Du smickrar mig, de Vaux», sade Richard, och ej känslolös för berömmets makt, nedlutade han sitt huvud på kudden, med fastare föresats att vila, än han dittills visat. Men
