Thomas de Vaux var ingen hovman; det yttrande, han fällt, hade ofrivilligt kommit över hans läppar, och han förstod sig ej på att fullfölja det behagliga ämnet för att förlänga den lugnare sinnesstämning, det åstadkommit. Han teg därför, till dess konungen återföll i sina sorgliga betraktelser och häftigt utropade »vid Gud, det där talet kan vara rätt bra för en sjuk människa men skall ett förbund av konungar, en församling av ädlingar och hela Europas ridderskap fälla modet för en enda mans sjukdom, om denne också händelsevis vore konungen av England? Varför skulle Richards sjukdom eller Richards död hämma trettiotusen mans marsch, vilka äro lika tappra som han? När hjorten, som går i spetsen, blir skjuten, skingrar hjorden sig ej vid hans fall; när falken gripit den främsta tranan, sätter en annan sig i spetsen för falangen. — Varför församla sig ej cheferna och utvälja någon annan, åt vilken de kunna anförtro överbefälet över hären?»
»Visserligen, och med ers majestäts förlov har jag hört», sade de Vaux, »att rådplägningar varit å bane mellan de kungliga anförarne för något dylikt ändamål.»
»Ha!» utropade Richard, vars avundsjuka vaknade och gav hans sinnesretning en annan riktning; — »ha mina bundsförvanter glömt mig, innan jag tagit sista smörjelsen? Tro de mig redan vara död? — Men nej, nej — de ha rätt — och vem utvälja de till anförare för den kristna hären?»
»Rangen och värdigheten anvisa denna post åt konungen av Frankrike», sade de Vaux.
»Åh ja», svarade Richard, »Philip av Frankrike och Navarra — Denis Montjoye — hans allra kristligaste majestät! Se där ord, som heta duga! Jag hyser blott en farhåga att han misstar sig på orden en arrière och en avant och för oss tillbaka till Paris, i stället för att rycka fram till Jerusalem. Hans politiska huvud har vid det här laget utfunderat, att det lönar sig bättre att förtrycka sina egna vasaller och plundra sina allierade, än att slåss med turkarne om den heliga graven.»
»De skulle kunna välja ärkehertigen av Österrike», sade de Vaux.
»Vad? Därför att han är lika stor och diger som du, Thomas, och nästan lika tjockhuvad, ehuru han ej har din likgiltighet för faran och bekymmerslöshet för förolämpningar? Jag säger dig, att österrikarn i hela sin köttmassa ej har
