74
heter, vari korsfararne befunno sig, började nationalhatet mellan de särskilda kårer, varav korsfararhären bestod, att yppa sig, liksom gamla sår ånyo bryta upp i människokroppen, då den råkar i ett sjukdoms- eller svaghetstillstånd.
Skottar och engelsmän, lika avundsjuka, högsinta och känsliga för oförrätter — de förra detta så mycket mer, som de voro den fattigare och svagare nationen — började att med inbördes misshälligheter uppfylla den tid, då vapenvilan hindrade dem att låta sin förenade hämnd utbryta mot saracenerna. Liksom fordomdags de tävlande romerska generalerna, ville skottarne ej erkänna något överherrskap och deras sydliga grannar ej medgiva någon jämlikhet. Man hörde ständigt ömsesidiga beskyllningar och motbeskyllningar, och så väl den simpla soldaten, som dess befälhavare och anförare, vilka varit goda kamrater i medgången, kastade fientliga blickar på varandra under motgången, liksom enigheten då ej varit väsentligare än någonsin, så väl för den gemensamma sakens framgång, som för deras ömsesidiga välfärd. Samma oenighet hade börjat visa sig mellan engelsmän och fransmän, italienare och tyskar, samt även mellan danskar och svenskar; men det är blott tvedräkten mellan de två nationer, vilka sett dagen på samma ö, och som just av denna orsak tycktes mest uppbragta på varandra, vår berättelse egentligen åsyftar att skildra.
Av alla de engelska ädlingar, som åtföljt sin konung till Palestina, var de Vaux den, som var mest ovänligt stämd mot skottarne; de voro hans närmaste grannar, med vilka han under hela sin levnad varit invecklad i enskilda och allmänna fejder, och vilka han tillfogat mycken skada, liksom han å sin sida haft att lida åtskilligt genom dem. Hans trohet och kärlek till konungen liknade den tillgivenhet, en gammal engelsk gårdvar hyser för sin herre; den gjorde honom frånstötande i sitt sätt och otillgänglig för alla andra, till och med för dem, som voro honom likgiltiga, samt uppbrusande mot och farlig för var och en, mot vilken han hyste någon fördom. De Vaux hade aldrig utan avund och missnöje märkt sin konung visa det elaka, bedrägliga och barbariska släkte, som bodde på andra sidan om en liten ström, eller en inbillad linje, dragen över öknar och vildmarker, någon artighetsgärd eller något ynnestbevis, och han betvivlade till och med framgången av ett korståg, där man tillåtit dem bära vapen, emedan han i sin själs innersta ansåg dem föga
