bättre än dessa saracener, vilka han kom för att bekämpa. Vi kunna även tillägga, att som han själv var en öppen, rättfram engelsman, ovan att dölja såväl sin tillgivenhet som sin motvilja, ansåg han den förbindliga artighet, som skottarne antingen lärt av sina ständiga bundsförvanter, fransmännen, eller som kunde leda sitt upphov från deras eget stolta, förbehållsamma lynne, såsom ett kännetecken på den list och falskhet, varunder de dolde de farligaste anslag mot sina grannar, över vilka han med äkta engelsk egenkärlek trodde, att de aldrig kunde vinna några fördelar genom öppen mandom.
Men ehuru de Vaux hyste dessa tänkesätt rörande sina nordliga grannar och med föga förmildring utsträckte dem även till de skottar, som antagit korset, avhöll honom likväl vördnaden för kungen och känslan av hans plikt som korsfarare från att visa dem annorlunda, än därigenom, att han så mycket som möjligt undvek allt umgänge med sina skotska vapenbröder och iakttog en trumpen tystnad, när han någon gång nödgades sammanträffa med dem, och föraktligt såg på dem, då de möttes på marscher eller i lägret. De skotska baronerna och riddarne voro ej personer, som tålte hans förakt, utan att märka och besvara det, och det kom slutligen så långt, att de ansågo honom som en avgjord och verksam fiende till en nation, vilken han på det hela blott ej tyckte om och på visst sätt ringaktade. Noggranna iakttagare hade till och med anmärkt, att han, om han ej för skottarne hyste den skriftens människokärlek, som fördrager länge och dömer milt, likväl ingalunda saknade den underordnade och begränsade dygd, som lättar och avhjälper andras behov. Thomas av Gilsland var rik och kunde således förskaffa sig förråd av livsförnödenheter och läkemedel, och något därav flöt alltid genom hemliga kanaler till skottarnes kvarter, i det hans trumpna välgörenhet handlade enligt den grundsatsen, att näst en människas vänner, äro hans fiender honom närmast, och alla övriga däremellan befintliga förhållanden man och man emellan förbigick han, såsom allt för likgiltiga för honom för att ens förtjäna en tanke. Denna förklaring är nöd- vändig, för att sätta läsaren i tillfälle att fullkomligt fatta, vad vi nu komma att anföra.
Thomas de Vaux hade ej gått många steg ifrån det kungliga tältet, förrän han varseblev vad den i ministrelernas konst ingalunda oskickliga engelska monarkens skarpa öra genast upptäckt, att nämligen de musikaliska ljud, de hört, åstad-
