76
kommos genom saracenska pipor, skalmejor och pukor, och vid bortre ändan av den breda tältgata, som från Richards tält ledde nästan till medelpunkten av lägret, kunde han se en hop sysslolösa soldater församlade kring det ställe, varifrån musiken hördes, och till sin stora förvåning varseblev han bland de hjälmar av olika former, vilka buros av de särskilda nationernas korsfarare, även vita turbaner och långa pikar, som, jämte de stora huvudena av åtskilliga kameler och dromedarer, vilka medelst sina långa, oproportionerliga halsar sköto upp över folkhopen, vittnade om beväpnade saraceners närvaro.
Förundrad och missnöjd över en så oväntad och besynnerlig syn — ty det var vanligt att alla meddelanden med fienden skedde på en anvist plats utom lägret — såg baronen sig omkring efter någon, som kunde underrätta honom om orsaken till denna oroande nyhet.
Den första person, han såg komma emot sig, tog han på grund av hans stolta, gravitetiska gång för att vara en spanjor eller en skotte, och strax därefter mumlade han för sig själv: »och en skotte är det — han av Leoparden. — Jag har sett honom slåss bra nog för att vara från det landet.»
Obenägen att ens i förbigående göra honom en fråga, höll han på att gå förbi sir Kenneth med det mulna, trumpna skick, som tycktes säga: »jag känner dig, men jag vill ej ha något med dig att skaffa», då denna hans föresats omintetgjordes av skotten, vilken gick rakt emot honom och tilltalade honom med kall hövlighet, sägande: »mylord de Vaux av Gilsland, jag önskar få tala med er.»
»Ha!» genmälde den engelske baronen, »med mig? Men säg er önskan, bara det sker kort; ty jag är stadd i konungens ärenden.»
»Vad jag har att meddela er, rör konung Richard ännu närmare», svarade sir Kenaeth. »Jag medför, som jag hoppas, hälsan åt honom.»
Lorden av Gilsland mätte skotten med misstrogna ögon och svarade: »du är ej någon läkare, skulle jag tro, herr skotte — lika gärna skulle jag trott, att ni medförde rikedomar åt konungen av England.»
Ehuru harmsen över det sätt, varpå baronen svarade honom, fortfor sir Kenneth lugnt: »hälsa åt Richard är ära och rikedom åt kristenheten. — Men jag har bråttom; var därför god och säg, om jag kan få tala med konungen?»
