och vidrörde vördnadsfullt sin mössa med handen, »ett ord, som aldrig bröts av vän eler fiende — vad vill du väl begära mera, nazaren?»
»Jag vill ha ögonskenliga bevis på din skicklighet», sade baronen, »och utan dem får du ej nalkas konung Richards säng.»
»Läkarens skicklighet», sade araben, »bevisas bäst av den sjukes tillfrisknande. Se denne soldat, vars blod var förtorkat av den feber, som överstrött ert läger med benrangel, och mot vars härjningar edra nazarenska läkares konst varit som en sidenjacka mot en stållans. Se hans finger och armar, som äro så avmagrade, att de likna tranans klor och ben. Döden hade denna morgon lagt sin hand uppå honom; men om även Azrael varit på ena sidan om hans säng, då jag stod på den andra, skulle hans själ likväl ej blivit ryckt från kroppen. Stören mig ej vidare med frågor, utan avvakten det kritiska ögonblicket och beskåden med tyst förvåning den underbara utgången.»
Läkaren tog nu sin astrolab, de österländska vises orakel, och avvaktade med allvarlig noggrannhet den för aftonbönen bestämda tiden, då han nedföll på knä, med ansiktet vänt emot Mekka, och upprepade de böner, varmed muselmännen sluta dagens mödor. Biskopen och den engelske baronen sågo under tiden på varandra med uttryck av harm och förakt; men ingendera ansåg det lämpligt att störa El Hakim i hans andakt, huru gudlös de än ansågo den.
Araben uppsteg från jorden, på vilken han nedfallit, och ingående i hyddan, där den sjuke låg utsträckt, framtog han utur en liten silverdosa en svamp, som förmodligen var doppad i någon aromatisk vätska; ty då han höll den under den sovande patientens näsa, nös denne, vaknade och blickade omkring sig med förvirrade ögon. Han var ryslig att åskåda, då han nästan naken satte sig upp i sängen; ty hans ben och brosk voro synliga genom skinnet, liksom de aldrig varit betäckta av kött; hans ansikte var långt och skrynkligt, men hans ögon, som oroligt irrade omkring, blevo småningom lugnare. Han tycktes märka de förnäma herrarnes närvaro, ty han gjorde ett svagt försök, att, såsom ett tecken av sin vördnad, lyfta mössan av huvudet, i det han med dämpad och ödmjuk röst frågade efter sin herre.
»Känner du oss, vasall?» sade lorden av Gilsland.
»Ej fullkomligt, mylord», svarade vapendragaren matt.
