94
»Min sömn har varit lång och uppfylld av drömmar Likväl ser jag, av det röda korset, att ni är en förnäm engelsk lord, och att detta är en helig prelat, vars välsignelse jag arma syndare utber mig.»
»Du har den — Benedictio domini sit vobiscum, sade prelaten och gjorde korstecknet, men utan att gå närmare patientens säng.
»I sen med edra egna ögon», sade araben, »att febern lagt sig — han talar med lugn och sansning — hans puls går lika ordentligt som er — känn själv dess slag.»
Prelaten undanbad sig experimentet; men Thomas av Gilsland, som var mera behjärtad, kände på pulsen och övertygade sig, att febern verkligen upphört.
»Detta är högst underbart», sade riddaren och såg på biskopen; »karlen är säkerligen botad. Jag måste genast ledsaga denne läkare till konung Richards tält. — Vad tror ers högvördighet?»
»Håll, låt mig sluta en kur, innan jag börjar en annan», sade araben. »Jag skall följa er, sedan jag givit min patient ännu en dosis av detta allraheligaste elixir.»
Med dessa ord framtog han en liten silverbägare, och sedan han fyllt den med vatten ur en kalebass, som stod vid sidan av sängen, framtog han en liten av silke och silver virkad pung, vars innehåll åskådarne ej kunde upptäcka, neddoppade den i bägaren och fortfor under djup tystnad att giva akt på den i omkring fem minuter. En jäsning tycktes under denna operation försiggå i valtnet; men om så var, avstannade den inom ett ögonblick.
»Drick», sade läkaren till den sjuke mannen, »sov och vakna fri från krankhet.»
»Och med denna efter utseendet enkla dryck vill du åtaga dig att bota en kung?» sade biskopen av Tyrus.
»Jag har botat en tiggare, som ni ser», svarade den vise. »Äro Frangistans konungar skapade av en finare lera än den ringaste av deras undersåtar?»
»Låt oss genast föra honom till konungen», sade baronen av Gilsland. »Han har visat sig äga hemligheten att återställa hans hälsa. Om han underlåter att använda den, skall jag sätta honom ur stånd att någonsin mer utöva läkarekonsten.»
Då de skulle lämna hyddan, höjde sjuklingen sin röst så mycket som hans mattighet tillät, och utropade: »högvördige fader, ädle riddare, och ni, gode läkare, om I viljen, att jag
