174
allt detta för honom plötsligt blifvit lifvets blodiga verklighet. Hvad var väl en hustru för en man och han för henne, om deras hjärtan ingenting hade att säga hvarandra?
Bruce förjagade dessa tankar och grep sig an med dagens arbete. Han kom in till måltiderna. På bestämda timmar satt han inne hos hustrun, på bestämda timmar lekte han med sitt barn. Han försökte vänja sig vid allt, taga det, som det var. Ingenting var ju förändradt, ingenting hade inträffat, som gjorde hans hem eller hans tillvaro annorlunda, än det förr hade varit. Främlingen, som kommit och gått, kunde han ingenting förebrå.
Men Bruce återsåg aldrig Thora sådan hon varit under den korta tiden af en afton och en dag, hvilken Bruce numera aldrig kunde glömma. Äktenskapet var det icke, som förändrat henne. När någon kom, som kunde locka fram den forna Thora, sådan han sett henne en gång, då fanns hon där ännu. Då strålade hon fram, som fjäriln ur puppan, när solen bränner varmt. Själf kunde han ingenting göra därvid, och ur denna visshet hämtade Bruces grämelse näring.
En kväll, när de båda äkta makarna sutto allena i det lilla kabinettet, han med sin tidning, Thora med sitt arbete, lät Bruce tidningen
