175
falla. Utan att hon märkte det, betraktade han hustrun länge. Lutad som hon satt öfver sin söm, märkte Thora intet. Noga granskade Bruce hennes drag. Kinderna hade blifvit tunnare, ögonen lågo djupare, skuggorna under dem hade mörknat. Hela ansiktet bar en prägel, som om det varit på väg att åldras. »För helt kort tid sedan såg hon ung ut,» tänkte Bruce. » Blott en dag räckte det.»
Som han satt där, blefvo hans egna tankar honom öfvermäktiga. Innan Bruce hann hejda sig själf, hade han röjt dem.
»Säg mig, Thora,» sade han plötsligt. »Hvad menade du den gång, när jag kom hem, och du blef så upprörd? Jag frågade dig skämtsamt: ’Trodde du, att jag var ond på dig?’ Då svarade du: ’Ja.’ Säg mig, Thora, hvad menade du då?»
Thora spratt upp helt förskräckt. Först erinrade hon sig icke, hvad mannen egentligen syftade på. Ögonblicket efteråt mindes hon och förstod. Hon böjde sig djupt ned för att icke behöfva visa, hur hela hennes ansikte brände, och svarade:
»Det har jag glömt.»
Bruce såg, att hon ville dölja sanningen för
