62
ej heller att människan kan lefva i sådant samband med naturen, att hvad som för den ene är lif för den andre blir död. Därför dolde hon för alla sin skrämsel och blygdes för den. Denna skrämsel sysselsatte Thoras sinne vida mera än tanken på mannen och förhållandet dem emellan. Ja, det fanns dagar, då Thora icke kunde företaga sig någonting, därför att hon endast gick omkring och var rädd. Hon kunde då gå ensam ifrån det ena rummet till det andra, och de minsta ljud voro nog för att få henne att spritta till. Värst var det, när mannen var borta, och hon satt ensam hemma med tjänstfolket. Då kunde hon sitta uppe och vänta endast emedan hon ej vågade gå till sängs, och när hon slutligen vågade lägga sig, kunde hon icke somna af ångest. Hon kunde ju icke skjuta regeln för dörren af fruktan, att mannen vid hemkomsten skulle fråga henne, om hon vore rädd. Därför låg Thora vaken, lyssnande till hvarje ljud, och när slutligen mannen kom, låtsade Thora, att hon sof. För intet pris kunde hon förmå sig att för mannen yppa, hur rädd hon var.
En gång hade Bruce dock förstått det. Det var en afton när han kom in oväntad. Thora hade vridit om nyckeln i sin dörr, emedan rädslan
