75
och vi alla varit. När jag tänker på ditt bref, Thora, svider det i mig. Och jag förebrår mig själf, att vi kanske varit det för mycket. Du var sådan, Thora, att du narrade solsken fram omkring dig, hvar du kom. Men alltid trodde jag, att min raska flicka skulle förstå, att sådant kan icke fortfara genom lifvet.
När jag skrifver det här, svider det riktigt i mig. Ty jag har nog också min del i, att du blifvit så ömtålig och skör, kan man säga, mot allt hvad som är svårt här i lifvet. Och jag förstår, att som du sitter nu, så vore det tusen gånger bättre få tala med dig än att skrifva. Blir du sorgmodig, när du fått detta bref, så gråt en vers, Thora min, sådant går öfver. Men lägg mina ord på sinnet och göm dem väl. Lef efter dem också. Försök åtminstone, så godt du kan, så skall du se, att fortsättningen blir lättare än början. Det jag nu säger, är åtminstone det bästa råd, jag har att gifva. Och jag vet, att det har hjälpt mig själf och gjort mig glad och förnöjd åt lifvet ända in på mina gamla dagar.
Var tålig, mitt barn, hvad som än händer dig, och försök att visa din man ett gladt ansikte, äfven om du inte känner dig så glad alltid. Glädje får människan icke alltid, och det är
