han gör sig derför endast förfallen till ansvar enligt 25: 11. – Angående konkurrens mellan 20 K. och 25 K. jfr. ad mom. 1 n. 1 i. f. och ad § 1, III n. 3.
2) Icke heller kan Lagen anses hafva utvidgat det allmänna tjufnadsreqvisitet. genom uppgifvande af fordran på värde hos objektet. »Penningar eller annat» afser detsamma som »gods eller penningar» i § 1: jfr. § 4 i. f. »går ... värdet af det tillgripna ej öfver» Om sålunda bref tillgripits från posten, utan att det visas hafva innehållit något af värde, kan, bortsedt från eventuellt ansvar för embetsbrott, endast 22: 10 användas. Särskildt i betraktande af den praktiskt näraliggande möjlighet, att inkulpaten tillgripit och öppnat bref. kanske till stort antal, för att efterse, huruvida de möjligen innehålla penningar, är detta resultat, i trots af den ganska höga straffskalan i 22: 10, ingalunda tillfredsställande och visar hän på en lucka i lagstiftningen, hvilken riktigast skulle afhjelpas genom en allmän kriminalisation af försök vid stöld. (Prejud., som omfattar ofvan framställda åsigt, se N. J. A. 1900, 34; plen.; deremot tidigare prejud. N. J. A. 1894, 53).
3) Det i förevarande moment stadgade högre straffskydd sträcker sig från den tidpunkt, då saken kommer i postverkets vård (t. ex. nedlägges i breflåda) till den tidpunkt, då denna vård upphör. Sak, som tillgripes i posthuset, men innan afsändaren hunnit aflemna den till vederbörande posttjensteman eller nedlägga den i breflåda, hör icke hit: icke heller sak, som af privat person befordras från postanstalt till adressat; icke heller sak, som, utan att komma adressaten tillhanda, genom jernvägsolycka eller på annat sätt kommit ur postverkets besittning. I sistnämnda fall torde dock en vård ad interim, som för postverkets räkning utöfvas vare sig af något offentligt organ eller af privat person, medföra, att saken betraktas såsom alltjemnt varande »under forsling». Befinner sig saken eljest i besittning, är den föremål för vanlig tjufnad, dervid emellertid är att
