under 22: 10). Häruti föreligger således en skillnad emellan bref och sådan förvaringspersedel, som är föremål för inbrottsstöld enligt § 4 m. 4 (jfr. 20: 5 m. 3).
B) Fickstöld.
(K. F. 2/12 1766 m. fl.; jfr. ofv. Hist. Öfv.; L. K. 22: 3 m. 7; L. B. 23: 4 m. 6; K. F. 4/6 1855 § 6 m. 2; Str. L. 16/2 1864, 20: 6 m. 3).
Den hufvudsakliga grunden för qvalifikation af fickstöld är den öfning, särskilda tekniska utbildning, som denna form af tjufnad oftast förutsätter, och hvarigenom den låter sluta till mera utpräglad kronisk brottslighet och större objektiv farlighet, i viss analogi med inbrottsstölden. Deraf följer emellertid, att tillgrepp ur sofvande eller medvetslös persons kläder icke bör anses ingå, i qvalifikationsbestämmelsen (jfr. N. J. A. 1878, 329; Naum. 1879, 286; N. J. A. 1885, 205; 1898, 43); höggradig berusning är deremot i och för sig icke tillräcklig att utesluta fickstöld (jfr. N. J. A. 1888, 34; Naum. 1888, 348). Då. Lagen icke särskildt kriminaliserat tillgrepp, som möjliggjorts genom att försätta besittaren »i yrsel, sömn eller vanmagt» (jfr. Str. L. 15: 13), kommer derför det fall, att inkulpaten på dylikt sätt beredt sig tillfälle att föröfva tillgrepp »ur kläder som någon bär på sig» (liksom eljest ur hans omedelbara besittning), icke att kunna strängare anses än såsom vanlig tjufnad. De lege ferenda löses denna fråga bäst genom en utvidgning af rånsinstitutet i samma riktning som 15: 13 i förhållande till 15: 12.
IV) till mom. 4.
(Jfr ad § 5; L. K. 22: 4 m. 7; L. B. 23: 5 m. 7; K. F. 4/5 1855 § 6 m. 1; Str. L. 16/2 1864, 20: 6 m. 4).
A) »om man stjäl medelsf inbrott».
1) Beträffande sjelfva begreppet inbrott, jfr. ad § 5.
2) Att stjäla medelst inbrott, innebar, att inbrottet utgjort ett medel för att uppnå stöldens konsummationspunkt; det fall kommer sålunda icke härunder, att
