inkulpaten efter fullbordad enkel stöld t. ex. klättrat öfver mur in i angränsande hus, för att på denna vag säkra frukterna af det redan begångna brottet; än mindre det fall, att han enbart brutit sig ut ur det hus, hvari tillgreppet, utan föregående inbrott, föröfvats. Någon närmare fordran på kausalförbindelsen emellan inbrottet och tillgreppet har Lagen emellertid icke uppställt: tillgrepp, förmedelst inbrott, af nyckel jemte tillgrepp medelst nyckelns användande bör derför, oansedt nyckelns sjelfstandiga värde och animus domimi med hänsyn dertill, anses såsom inbrott. Sjelfklart är, att Lagen icke kan hafva uppfattat inbrottet såsom ett in casu oundgängligt medel för stöldens föröfvande. Äfven om t. ex. en väg in i byggnaden funnits, på hvilken inkulpaten utan inbrott kunnat komma in och föröfva stölden, hindrar detta icke i och för sig, att han straffas enligt detta mom., derest han faktiskt begått inbrott. En annan fråga är, huruvida stängslet haft den fullständighet och beskaffenhet i öfrigt, som fordras för inbrottsobjekt; derom jfr. ad § 5.
3) Subjektspluralitet. Om A föröfvat inbrottet och B tillgreppet, så straffas A alltid såsom gerningsman till inbrottsstöld, såvida B:s dolus ingått i A:s brottsplan (jfr. Förs. Subj. § 61, 1): A:s handling stannar nemligen i detta fall icke vid medhjelp, eftersom båda handlingarna (inbrottet och tillgreppet) af Lagen upptagits i brottsreqvisitet och sålunda äro »utförande handlingen» För denna A:s straffbarhet är det likgiltigt, huruvida A:s dolus ingått i B:s brottsplan (jfr. ib.). En helt annan fråga är det, hvad verkan det bör hafva för B:s straffbarhet, huruvida A:s dolus ingått i B:s brottsplan. Efter riktig uppfattning är det i detta afseende icke tillräckligt, att B vid tillgreppets föröfvande vet, att han begagnar sig af A:s inbrottshandling: skall B anses såsom gerningsman till inbrottsstöld, måste derutöfver föreligga ett aftal (om ock ej i uttrycklig form) mellan A och B om brottets begående eller ock måste B på annat
