vidtagit åtgärd, som objektiverar hans afsigt att icke upptäckas. Härför kräfves dock icke mera, än t. ex. att han begifvit sig till någon mörk eller aflägsen plats inom huset och der qvarstannat. Att han likväl händelsevis blifvit sedd af någon, hindrar icke, att han anses hafva undangömt sig.
VI) till mom. 6.
L. K. 22: 4 m. 5; L. B. 23: 5 m. 5; K. F. 4/5 1855 § 6 m. 4; Str. L. 16/2 1864, 20: 6 m. 6).
1) Om A, B, C, utan att komplott kan antagas, gemensamt begå brottet på det sätt, att A endast »använder skräckmedel», medan de öfriga endast föröfva tillgreppet, är A likväl att anse icke såsom blott medhjelpare, utan såsom gerningsman; eftersom ifrågavarande handling ingår såsom »utförande» i reqvisitet. Af A:s gerningsmannaskap åter följer, jemlikt de allmänstraffrättsliga reglerna för medgerningsmannaskap, att samtliga inkulpater äro straffbara för qvalificerad stöld enligt detta mom. Detsamma torde, ehuru icke fullt lika otvifvelaktigt, böra antagas, derest A endast »inställt sig med vapen», medan B och C endast föröfvat tillgreppet (naturligen till den del förstnämnda omständighet varit känd af B och C: i motsatt fall fölle A under 20: 4 m. 6 och B, C under 20: 1). Förutsättning härför är dock, att A medverkat vid brottets utförande (äfven om hans verksamhet blott består t. ex. i att hafva stått på vakt afsides från de öfriga). Men har hans inställande med vapen varit endast en preliminär handling i syfte att rekognoscera, så kan han lika litet betraktas såsom gerningsman enligt detta mom., som den enstaka inkulpaten, hvilken först beväpnad rekognoscerar och derpå obeväpnad utför tillgreppet: under nämnda förutsättning blifva alltså B, C gerningsman till vanlig tjufnad och A medhjelpare dertill enligt 3: 4 (jfr. 20: 10). Äfven om, såsom i dylika fall är det mera sannolika, komplett mellan A, B, C måste anses föreligga, ändrar sig
