af löst vrak- eller strandgods, utan hvarje sammanhang med fartyget. Troligen är bestämmelsen icke heller tillämplig på tillgrepp vid sådan bergning af löst gods, som icke antingen sker medan godset befinner sig på (eller nära) fartyget eller ock åtminstone sker i nära tidssammanhang med sjöolyckan (således icke t. ex. bergning af längesedan sjunket gods, härrörande från förolyckadt fartyg, hvilket numera icke befinner sig på stället – detta äfven om fartyget är kändt och tillgreppet sålunda kränker eganderätt). Föreligger endast sådant haveri, att fartyget icke kan betraktas såsom förolyckadt, kommer bestämmelsen icke heller i betraktande.
Under bergning förutsätter, att arbetet med sjelfva godset tagit sin början och icke mera varaktigt afbrutits; bergningen är afslutad, då allt godset bragts i säkerhet. Emellertid är uttrycket icke någon ren tidsbestämmelse: tillgreppet måste ske icke blott samtidigt, utan i sammanhang med bergningen; hvad som tillgripes, sedan godset bortförts från bergningsstället och befinner sig upplagdt på annan ort, hör icke hit (äfven om bergningen alltjemnt skulle pågå).
Tillgrepp af hela fartyget, t. ex. då det utan folk i sjö drifver, bör jemväl enligt Lagens grund föras härunder, ehuru det icke ingår under det bokstafliga uttrycket.
4) Inom visst omfång kan brott enligt mom. 8, till följd af en oegentlighet i Lagens redaktion, fullkomligt sammanfalla med brott enligt mom. 9, nemligen med stöld »från den, som genom ... skeppsbrott ... är satt ur stånd att sin egendom värja.» För sådant fall föreligger emellan dessa båda bestämmelser »alternativet», i det blott endera, men likgiltigt hvilken, bör åberopas.
IX) till mom. 9.
(M. B. 42: 2; L. K. 22: 4 m. 3; L. B. 23: 5 m. 3: K. F. 4/5 1855, § 8; Str. 16/2 1864, 20: 6 m. 9).
Den »nöd eller fara» som innefattar
