qvalifikationsgrunden, måste direkt hafva satt målseganden ur stånd att värja sin egendom, i det han t. ex. flytt undan allmän farsot, öfversvämning, uppror, fiende; måst utbära sitt bohag på grund af eldsvåda (äfven om elden ännu icke angripit hans eget hus); haft sin egendom ombord på det förolyckade skeppet. Är sambandet endast indirekt, så att nöden eller faran icke verkat på annat sätt an mångfaldiga andra orsaker skulle kunnat verka, så inträder icke det högre straffskyddet: t. ex. då målseganden frivilligt vid eldsvådan lemnat sitt hus för att hjelpa till vid släckningen eller blott för att åse branden; icke heller då han på grund af tjenstepligt varit sysselsatt med att afvärja faran och derigenom urståndsatts att värja sin egendom.
X) Straffet. Om inkulpaten föröfvat flere tillgrepp enligt denna §, hvilkas sammanlagda värde öfverstiger snatterigränsen, medan hvarje särskildt tillgrepp håller sig derinom, uppstår frågan, huruvida dessa olika stölder skola betraktas såsom en enhet, i analogi med hvad som enligt 20: 8 m. 1 gäller om snatterier, eller icke. Denna fråga inverkar på straffskalan vid första resan. Visserligen blir maximum detsamma (nemligen fem års straffarbete jemlikt 20: 9, j. n. h. l.). Men minimum blir enligt det förra alternativet två månaders straffarbete, och fängelse kan icke förekomma; enligt det senare alternativet åter ingår, vid synnerligen förmildrande omständigheter, fängelsestraff (1–6 månader) i skalan. Ehuru 20: 8 icke är direkt tillämplig, eftersom det här är fråga icke om snatterier, utan om tillgrepp, som af Lagen uttryckligen betecknas såsom stölder, så torde dock Lagens anda afgjordt tala för att följa samma princip, d. v. s. det förra, strängare alternativet. Äfven det bokstafliga uttrycket »går värdet af det tillgripna ej öfver» lägger åtminstone intet bestämdt hinder i vägen för en kollektiv uppfattning ͻ: värdet af det - eventuellt genom flere stölder – tillgripna.
