Har någon, i uppsåt att stjäla,
1. med våld å mur, vägg, golf, tak, lucka, fönster, port, dörr, lås eller annat dylikt stängsel brutit sig in i gård, hus, rum eller fartyg; eller
2. medelst klättring öfver mur, vägg, port eller tak, eller medelst inkrypande genom fönster, glugg, skorsten eller annan till ingång ej ämnad öppning, eller ock genom bruk af dyrk eller falsk nyckel förskaffat sig ingång i gård, hus, rum eller fartyg; eller
3. med våld eller list öppnat skåp, kista, skrin eller annan förvaringspersedel, som med lås. försegling eller annat dylikt stängsel tillsluten var, utan att den borttaga;
varde, der tillgrepp ej sker, för inbrott, dömd till straff, som i 1 § för stöld utsatt är.
(Mom. 1: M. B. 40: 6; L. K. 22: 5 m. 1; L. B. 23: 6
m. 1; K. F. 4/5 1855, 12 m. 1; Str. L. 16/2 1864,
20: 9 m. 1;
Mom. 2: K. B. 29/1 1741; K. F. 20/12 1745; K. Fkl. 23/3 1807 art. 17; L. K. 22: 5 m. 2; L. B. 23: 6 m. 2; K. F. 4/5 1855, 12 m. 2; Str. L. 16/2 1864, 20: 9 m. 2;
Mom. 3: K. F. 20/12 1745; [L. K. 22: 3 m. 10; L. B. 23: 4 m. 11]; K. F. 4/5, 1855 § 12 m. 3; Str. L. 16/2 1864, 20: 9 m. 3).
I) Förhållande till det allmänna tjufnadsreqvisitet.
1). Inbrottet har i svensk rätt kriminaliserats såsom ett del. sui gen., icke såsom försök (till inbrettsstöld). Ehuru det subjektiva reqvisitet bestämts såsom uppsåt att stjäla, och således samma handling med annat uppsåt icke kommer under »inbrott» i teknisk mening, gäller det dock här såsom alltid, att den sjelfständiga kriminalisationen icke kan blifva identisk med ett abstrakt försöksdelikt;
