detta afseende skall dragas emellan hvad som är föremål för inbrott eller icke, är en svårlöst och omtvistad fråga. Först och främst är emellertid tydligt, jemlikt Lagens ofvannämnda (objektiva) grund, att ett blott markerande af viljan att utestänga andra, äfven om det sker på sätt, som enligt »lifvets regel» plägar respekteras, icke är tillräckligt: exempelvis afspärrande genom ett lågt staket, som en person af normal kroppsstorlek kan utan besvär klifva öfver, eller genom pålar, åtskilda genom så stort mellanrum, att man kan tränga sig in emellan dem. Området i fråga får således icke till någon del vara begränsadt af dylikt »stängsel», äfven om det på annat ställe är försedt med mera effektivt stängsel, hvilket af inkulpaten forcerats (mur, hvaröfver han klättrat etc.): stängselviljan måste objektivera sig i ett fullständigt hinder af den art, att dess öfvervinnande antingen kräfver särskild kraftansträngning, vighet etc. eller ock användande af särskilda redskap: stege, bräckjern o. d. Om nu emellertid en lokalitet i regeln hålles på dylikt sätt effektivt stängd (resp. på de tider af dygnet, då sådant öfverensstämmer med »lifvets regel»), så bör det icke inverka, att in casu någon ringa brist i stängslet förelegat, i hvarje fall såvidt denna brist icke varit lätt märkbar (jfr. det ofvannämnda fall, att bland flere ingångar till ett hus en liten bakdörr händelsevis en natt stått olåst, ehuru tillstängd). Men har en brist, synlig för hvar man, under längre tid yppats i stängslet (t. ex. hål i mur), så kan det omgärdade området icke längre anses såsom inbrottsobjekt, och härvid bör gälla, att ju större bristen är, inom desto kortare tid upphäfver den stängslets verkan i förevarande afseende. – Frågan måste i öfrigt afgöras rent objektivt, utan afseende på culpa hos egaren eller den eljest berättigade. Om denne varit under någon tid urståndsatt att öfverse sin egendom, så kommer en brist i stängslet att hafva alldeles samma verkan, som derest densamma berott på vårdslöshet.
