sitt fotfäste utanför, icke nödvändigt hafva varit inne i lokaliteten med hela sin kropp för att komma under 20: 4 m. 4 (hvaremot det, af liknande anledning, som nämndes i fråga om klättrande, kan ställa sig annorlunda, såvida det aldrig kommit till tillgrepp, och sålunda endast 20: 5 kan ifrågasättas).
Om inkrypandet företages af en otillräknelig person, hindrar detta naturligtvis icke, att ett tillräkneligt brottssubjekt kan blifva (medelbar) gerningsman. Men om ett djur dresserats att krypa in och »apportera» föremål, så måste detta bedömas på samma sätt som om ett redskap instuckits. »Inkrypande» förutsätter nemligen, likasom »klättring», en mensklig handling.
d) genom bruk af dyrk eller falsk nyckel förskaffat sig ingång.
α) Dyrk eller nyckel. En »klinka», som direkt upplyfter rigeln, kan icke anses såsom dyrk eller nyckel; ett dylikt lås, utan egentlig låsmekanism, uppfyller alltså icke villkoret för stängsel i förevarande afseende. Lika litet kan en pennknif eller dylikt instrument, hvilket, genom dörrspringan, direkt påverkar rigeln (om t. ex. denna är af trä, såsom stundom händer), betraktas såsom dyrk (jfr. dock ett gammalt rättsfall, 29/1 1746, Jusleen 76). Kännetecknet på såväl dyrk som nyckel är att dessa, genom införande i ett nyckelhål, sätta direkt en verklig låsmekanism, och således blott indirekt rigeln, i rörelse. Någon särskild stängselförmåga utöfver detta villkor kan deremot icke fordras: att den dispositionsberättigade vet, att hans lås år synnerligen enkelt och att många främmande nycklar kunna öppna detsamma, inverkar alldeles icke på dessa nycklars egenskap af falska; således icke heller, att han sjelf lemnat ut nyckeln åt annan person. En annan fråga. huru det ställer sig, om denne person af den dispositionsberättigade fått tillstånd att använda nyckeln till hans lås: derom jfr. här ned. sub β.
