täckandet gälla vanliga regler: har inkulpaten, med rätt eller orätt, en uppfattning af nyckelns samband med låset, enligt hvilken den skulle vara rätt nyckel, så kan han icke straffas för inbrott; har han, med orätt, den uppfattning, att nyckeln är falsk, så är detta icke nog att göra hans handling till inbrott. Det fordras här som eljest, att reqvisitmomentet föreligger såväl på den objektiva sidan som på den subjektiva.
δ) Subjektspluralitet. Derest inkulpaten, i uppsåt att stjäla, begagnar sig t. ex. af en smeds error angående dispositionsrätten för att genom hans biträde få uppdyrkadt ett främmande lås, så säger sig sjelf, att inkulpaten är (medelbar) gerningsman till inbrott, alldeles som om han låter en inbrottshandling utföras af ett barn eller en vansinnig.
B) Inbrott i förvaringspersedel.
1) Objektet.
a) Förvaringspersedel kunna icke andra föremål kallas, än sådana, som hafva en tillräckligt utpräglad sjelfständig existens, oberoende af hvad uti dem innehålles; således icke t. ex. emballage af säckväf, ribbor o. d. (men väl t. ex. en lår med eget lås). Ett omhölje, som med hänsyn till sin ekonomiska betydelse sammansmält med hvad deri inneslutes till ett nytt helt (t. ex. bolster, bestående af bolstervar med dun uti), är ingen »förvaringspersedel». Om det omslutande föremålet i det väsentliga har annan betydelse än förvaringspersedel, kan det icke föras hit, t. ex. kläder, hvaruti penningar insytts.
Ehuru det icke kan fordras i svensk rätt, att förvaringspersedeln skall framställa sig såsom i främsta rummet utgörande skyddsmedel (moyen de défense). så kan man dock icke bortse från fordran på att detta moment skall vara bestämdt objektiveradt. En flaska etc. innehållande en vätska, är derför icke förvaringspersedel i denna mening, eftersom dess egentliga uppgift är att hindra vätskan från
