dörren till en förvaringspersedel. och först längre fram tillgripa den deri förvarade saken). hindrar. jemlikt det ofvan sagda. ingalunda. att uppsåt att stjäla föreligger vid den första handlingen.
Enär, enligt allmänna regler, den utförande handlingen, redan från första innervationsögonblicket, måste vara bestämd af uppsåtet, föreligger icke inbrott, derest inkulpaten kan visa, att han öfvervunnit stängslet i annat syfte än tjufnad och först. derefter fått uppsåt att stjäla; liksom icke heller inbrottsstöld (20: 4 m. 4) föreligger, derest, under de nämnda förhållandena, uppsåtet satts i verket. För stängslets brytande blifva i båda fallen (bortsedt från eventuell skadegörelse) 11: 10 r. 22: 10 att taga i betraktande.
IV). Andra gemensamma frågor.
1) Brottssubjektet. Såsom förut antydt, hindrar ingenting, att egaren till en lokalitet eller förvaringspersedel, försåvidt han in casu, icke är dispositionsberättigad, kan begå inbrott deri, genom uppbrytande. användande af falsk nyckel etc. – öfverhufvud på samma sätt som en extraneus. Hvad särskildt angår falsk nyckel, jfr. emellertid ofv. ad II A, 2 d, β.
2) Konkurrens med skadegörelse.
Äfven vid inbrott förmedelst våld, äro fall tänkbara, då absolut ingen skadegörelse föreligger, särskildt under den nyss behandlade förutsättning, att inbrottet föröfvats af förvaringspersedelns egare. Likväl är skadegörelsens inträdande så afgjord regel, att man, inom vissa gränser, hör antaga en »konsumption» af sistnämnda brott. Alltså bör Str. L. 19: 20 icke åberopas, såvida icke skadegörelsen är efter omständigheterna så betydlig, att den intager en sjelfständig ställning jemte sjelfva inbrottshandlingen.
Begär någon snatteri tredje gången: varde ansedd såsom hade han första resan stöld föröfvad.
