dermed under en straffskala, hvars maximum öfverstege det vanliga maximum för enkel stöld med ett års straffarbete. I båda dessa afseenden måste fastmera anses, att snatterierna först i och genom den sammanfattande domen få betydelse och verkan af stöld. Sålunda preskriberas hvarje snatteri för sig med tvåårig preskription (N. J. A. 1890, 268; 1901, 12); och, hur högt än det sammanlagda värdet må. stiga, föranleder detta icke (såvida intet särskildt tillgrepp öfverstiger stöldgränsen) strängare ansvar, än, jemlikt § 8 m. 1, den vanliga stöldskalan utan förhöjning. Af båda de nämnda skälen blir det derför af vigt att, jemlikt allmänstraffrättsliga regler, uppdela en gifven serie af tjufnadsbrott i dess olika termer (brottsindivider, för att afgöra, huruvida den är en ren serie af snatterier (hvilken sålunda oansedt totalvärdet och termernas antal aldrig kommer under § 9 och hvars samtliga termer hvar för sig äro underkastade tvårspreskription) eller den innehåller någon term, som (t. ex. i det den består af flere tillgrepp, hvilka böra anses företagna in continenti) öfverstiger stöldgränsen.
c) Om de på särskilda ställen eller tider begångna brotten utgöras af andra brott enligt 20 Kap. än snatterier eller af dels sådana brott, dels snatterier, inträder, med det nedan sub d nämnda undantag, 20: 9. Fortsatt förbrytelse enligt 4: 3 skall då anses föreligga, men med den afvikelse från det vanliga förhållandet, att den tillämpliga, d. v. s. den strängaste skalans maximum förhöjes med ett års straffarbete, dock så. att tiden för straffarbetet icke i något fall öfverskrider tio år. Bestämmandet af den strängaste skalan måste ske på samma satt som vid den vanliga absorptionsprincipens tillämpning: jfr t. ex. sammanträffande af gerningsmannaskap till 20: 1. och delaktighet enligt 3: 4 (icke 20: 10) jfd. med 20: 4 – dervid förstnämnda brottslighet afgifver skalans minimum och sistnämnda brottslighet dess maximum.
