d) Brottslighet enligt 20: 12 är, jemlikt rättspraxis. icke att betrakta såsom fortsatt förbrytelse, äfven om inkulpaten mottagit stulet gods vid olika tillfällen. Värdet af allt det utaf inkulpaten omhänderhafda godset sammanräknas, och derpå dömes, allt efter det totala värdet, för snatteri eller stöld, utan åberopande af 20: 8 m. 2 resp. 20: 9. och således utan den i sistnämnda § stadgade förhöjning af straffskalan. Jfr N. J. A. 1903, 554; 1904, 246. För det fall, att inkulpaten på skilda ställen eller tider begått stöld och tjufgömmeri, synes rättspraxis deremot besluten att tillämpa 20: 9 på det inbördes förhållandet mellan nämnda två brottsarter; jfr. N. J. A. 1899, 78.
4) »Egentlig» delaktighet enligt 3 Kap. måste anses innefattad under bestämmelserna i 8, 9; detta äfven om en delaktig enligt 3: 4 icke skulle falla under 20: 10 och sålunda icke förskylla gerningsmannastraff. I annat fall skulle nemligen mindre väsentlig delaktighet blifva proportionsvis strängare bestraffad än gerningsmannaskap, eftersom straffbestämmelsen i 20: 9. såtillvida som den innefattar äfven hvad som eljest skulle vara typisk realkonkurrens. kan ställa sig mildare än bestämmelsen i 4: 2. – Men »oegentlig» delaktighet lärer icke få anses innefattad under uttrycken »föröfvat snatteri» »begått stöld» etc., eller genom analogi få föras under samma bestämmelser. Här bor sålunda frågan lösas enligt vanliga regler, hvilka under omständigheter kunna leda antingen till tillämpning af 4: 3 (utan åberopande af 20: 8, 9) eller 4: 2 (jfr ofv. ad 1).
5) L. B. (Mot. s. 42) anmärkte på sin tid, att om stöldstraffets ådömande skulle bero deraf, att de under en lagföring kommande tillgreppens sammanlagda värde öfverstege snatterigränsen, medan likväl andra resans snatteri skulle straffas blott såsom snatteri, följden häraf skulle blifva, »att den, som begått två tillgrepp, hvilka, ej hvart för sig, men sammanräknade, öfverstege tre riksdaler, skulle. der han för hvartdera särskildt dömdes, undgå att stå
