ny tjufnad). Men har t. ex. tjufven tappat något af tjufgodset, och inkulpaten, efter tjufvens anvisning, lyckats återfinna detsamma, så förelåg för tjufvens räkning ett låt vara mycket svagt besittningselement, hvilket från honom öfverförts på inkulpaten: här bör derför tjufgömmeri antagas. Ett sådant fall skiljer sig icke tillräckligt från det fall, att tjufven gömt saken på ett säkert ställe, och inkulpaten, efter hans anvisning, der hemtat densamma – hvilket uppenbarligen utgör tjufgömmeri. Om nu emellertid handlingen icke kan uppfattas såsom fortsättning af tjufvens och hans efterföljares besittning (och objektet icke heller befinner sig i annan besittning), så måste, jemlikt det ad § 1 anförda, de fall åtskiljas, att inkulpaten redan vid handlingens företagande känner egaren (eller någon säker utväg att konstatera honom), och att detta icke är förhållandet. I förra fallet måste det anses, att en tillegnelsehandling å inkulpatens sida utgör försnillning enligt 22: 11; i senare fallet blir endast 22: 19 tillämplig. Men i intetdera fallet får 20: 12 användas.
ad b. Det vigtigaste hithörande fall är, att saken animo domini öfvertagits af en b. f. possessor. Enligt Svensk rätt, sådan den genom rättspraxis utbildats, måste denne, eftersom han endast mot lösen till fulla värdet är skyldig att utgifva saken till den ursprungliga egaren, anses hafva fått eganderätt till saken (annorlunda kanske, derest man t. ex. ansåge, att han såsom lösen icke kunde göra anspråk på större belopp än han sjelf utgifvit); en m. f. superveniens kan tydligen icke upphäfva denna en gång uppkomna eganderätt. Nu förutsätter visserligen, enligt hvad ofvan nämndes, tjufgömmeriet icke med nödvändighet en direkt mot eganderätten riktad rättsstridighet: men i detta fall kan ett af den senare egaren företaget döljande etc. (i syfte att få behålla saken) icke ens anses innebära en rättsstridighet med hänsyn till den ursprunglige egarens
förmögenhet, eftersom den sistnämnda icke kan utfå. saken
