förmögenlietsförhållanden; det nära sammanhanget i tiden o. s. v.) äro fullt likartade med mottagande etc. af sjelfva den stulna saken. En qvinna t. ex., som af soutenören mottager ett smycke, hvilket hon vet vara nyss inköpt för de stulna penningarne, bör anses, praktiskt taladt, hafva mottagit »hvad stulet är», likasom derest hon, omvändt, mottagit penningar, hvilka hon vet utgöra den nyss erhållna betalningen för ett stulet smycke. På detta sätt har stadgandet äfven uppfattats af Svensk rättspraxis (N. J. A. 1899, 30) – visserligen i strid med åtskillig utländsk rättspraxis. – Derest tjufven blandat de stulna penningarna med sin egen kassa, bör likväl t. ex. ett i nära tidssammanhang med tjufnaden skeende bortskänkande af penningar till person. som vet af tjufnaden, så mycket säkrare anses under omständigheter (?: med hänsyn till beloppets storlek och tjufvens förmögenhetsförhållanden) innefatta, för nämnda persons vidkommande, brott enligt 20: 12. som i dylikt fall ofta en civilrättslig separationsrätt lärer tillerkännas målseganden.
3) Objektels rättsliga läge måste innebära en fortsättning af det genom tjufnadsbrottet skapade rättsstridiga tillståndet. Fortsättandet kan afbrytas särskildt i tre fall, i det saken, efter tjufnaden men före tjufgömmeriet, a) kommer helt och hållet utom besittning; b) kommer i en egares hand; c) blir tjufvens egendom (äfven utan att komma i hans hand).
ad a. Derest inkulpaten bemägtigat sig saken, då den befann sig utom besittning i detta ords mest vidsträckta mening, kan tjufgömmeri icke föreligga, äfven om inkulpaten fullkomligen insett godsets egenskap af stulet. Handlingen står då blott i ett rent yttre kausalsammanhang med tjufnaden, men kan icke betecknas såsom ett forfsättande af tjufnaden (hvadan ett bemägtigande af saken, om tjufven tappat den under sådana omständigheter, att den måste anses befinna sig i besittning, naturligen innefattar