(M. B. 48, hvilka visserligen inneburo strängare straff för olofligt tillegnande af hittegods än för snatteri, Flintberg V, 667); men det förstnämnda fallet, tillgrepp af »thet skiep, eller gods, som utan folk til lands kommit» (ib. 42: 5) icke blott behölls såsom tjufnad, utan qvalificerades. Bodrägt afskildes i M. B. 51 och ställdes under arbiträr bestraffning (om reqvisitet jfr. ofv.); bodrägt synes hafva antagits, äfven der tillgreppet föröfvats genom inbrott, K. B. 1795 17/7 (Norell 122). Inbrott uppställdes såsom del. sui gen. (»hvar som bryter sig in t något rum, eller hus, til at stiäla, ändoch han alstntet finner eller tager», M. B. 40: 6) och försågs med särskild iterationsverkan. [Inbrottsstöld åter behandlades med kumulation: »hafver han ock tå något stulit; plichte therföre särskilt, som förr sagdt är, ib.]. Tjufgömmeri straffades som tjufnad (»then som vetandes giömdt eller nött med tiufvan ... eller viste vara stulit, och halp thet at dölja», M. B. 41: 3; »kiöper någor, eller tager i pant, thet han vet stulit vara», ib. 49: 1); likaså negativ delaktighet (»then som haft förut kunskap, at tiufnaden ske skulle, och thet ej uppenbaradt, ib. 41: 3). – Beträffande handlingen, uppställer M. B. 20: 9 fullt våld såsom kännetecken på rånet, utan att det dock är fullt klart, huruvida härmed gränslinien mot tjufnad skall vara angifven (jfr. Schmidt, J. A. 23, 37; 46).
Om snatteri gälde bestämmelsen i M. B. 47: 1 »Tager
eller snattar någor tijo dalers värde, eller mindre, thet må
ej stöld heta; utan gifve han thet åter, och böte hälften af
värdet ... Giör han thet andra gången, gälde åter, och böte
fulla värdet. Sker thet tredie gången; stånde tiufsrätt.
Gränsen var i några fall annorlunda bestämd. t. ex. full
mansbörda eller lass (40: 5). Om qvalifikationsfallen (jfr. ned.)
gälde i allmänhet, att äfven tillgrepp af ett värde inom
