sålunda lösas genom införande af dolus eventualis (A. B. § 34, 3). Gränsfall i bevisningsafseende se Naum. 1874, 48.
Visas inkulpaten hafva insett den olofliga åtkomsten, under det att det lemnas öppet, huruvida han kännt, att åtkomstsättet varit tjufnad, så blir likväl 20: 12, jemlikt Lagens uttryckssätt, tillämplig. Men kan inkulpaten visa, att han trott saken vara åtkommen genom försnillning, olofligt besittningstagande eller öfverhufvud något annat förmögenhetsbrott än tjufnad [eller rån, jfr. 21: 9], så kan det svårligen öfverensstämma med Lagens anda, att belägga honom med tjufnadsstraff på den grund, att fördeliktet faktiskt varit tjufnad. I sådant fall bör straffbarheten inskränkas till 3: 9.
Att inkulpaten falskeligen antagit gerningsmannen till fördeliktet vara minderårig, eller trott detsamma vara preskriberadt etc., inverkar, jemlikt det ofvan sagda (ad I A 1), ingalunda till hans förmån, eftersom dessa omständigheters föreliggande icke upphäfver det objektiva tjufgömmerireqvisitet. Deremot måste de objektiva reqvisitmomenterna på vanligt sätt täckas af de subjektiva. Tjufgömmeri är sålunda uteslutet, om inkulpaten icke uppfattat objektets rättsliga läge såsom en fortsättning af det genom tjufnadsbrottet skapade rättsstridiga tillståndet, t. ex. om han falskeligen trott saken vara utom besittning, eller innehafvas bona fide och animo domini, eller hafva, efter tjufnaden, blifvit tjufvens egendom.
III) Subjektspluralitet.
Så länge det genom tjufnaden uppkomna rättsstridiga tillståndet icke afbrytes (jfr. ofv. I A 3), kan en och samma tjufnad utgöra basis för en fortgående serie af tjufgömmerier. Lika tydligt är, att vid hvarje särskildt tjufgömmeribrott, subjektspluralitet- kan framträda i alla former, medgerningsmannaskap, medelbart gerningsinannaskap, olika slag af (teknisk) delaktighet (äfven efterföljande
