som i butiken plägar försäljas. En dylik handling läror i hvarje fall icke kunna bedömas såsom gerningsmannaskap enligt 20: 12.
Begreppet föryttra inskränker handlingens omfång till ett öfverförande af (quasi-) eganderätt; likväl är det tydligt, att här likasom vid 22: 11, sådana handlingar, som till formen icke utgöra försäljande, likväl i realiteten kunna dermed anses likvärdiga, t. ex. ett pantsattande, der ingenting indicerar en afsigt att återlösa panten, eller ett afbetalningskontrakt, som innebar ett under legoaftalets form maskeradt köp. Deremot kan naturligen ett utlemnande till kortvarigt bruk icke ingå under ordet föryttra.
e) »besörjt omarbetning eller förändring deraf». Enligt denna bestämmelse blir sålunda icke blott den, som sjelf verkställt arbetet, utan äfven den, som ställt om, att det af annan utförts, straffbar såsom gerningsman, enligt 20: 12. En reparation o. d., som icke på något sätt inverkar på sakens igenkännlighet, faller icke under detta uttryck.
C) Rättsstöring.
Att tjufven sjelf, då han t. ex. föryttrar den stulna saken – äfven om det sker efter utståndet straff för tjufnaden – icke föröfvar något brott, eftersom han dermed icke begår någon ny rättskränkning, se ad § 1, I B 3 och S. A. G. § 122.
D) Rättsstridighet.
Om en stundom inträffande intressekollision jfr. ofv. ad I B 2 a.
II) Subjektivt reqvisit.
Då lagstiftaren inom det subjektiva reqvisitet använder sådana uttryck som veta, vetande, vetskap, veterligen o. d. (jfr. Str. L. 13: 1; 14: 29; 22: 3 etc.), får han icke anses härmed hafva afsett någon förändring i de vanliga allmänstraffrättsliga reglerna rörande omfånget af dolusbegreppet. Ett tvifvel om den olofliga åtkomsten måste
