blott för viss person, ehuru denna begränsning icke framgår af föremålet sjelft, måste det anses sakna direkt värde och icke utgöra tjufnadsobjekt: tillgrepp af t. ex. pollettmärke till jernvägsbagage kan sålunda icke straffas såsom tjufnad (men väl uttagandet af bagaget, förmedelst det tillgripna märket, såsom bedrägeribrott). Af liknande skäl utgör icke makulerad sedel (jfr. K. Rescr. 17/8 1801, Backman III, 68), falsk sedel (jfr. rättsfall 1845, Olivecrona 44, n. 6) o. d. tjufnadsobjekt, oansedt huruvida inkulpaten lyckats deremot tillbyta sig verkliga värdeföremål. Mera tveksam kan man vara om föremål af den typ som t. ex. vissa returbiljetter, hvilka uttryckligen förbjuda öfverlåtelse (»får ej öfverlåtas», »nicht übertragbar» o. s. v.); dylika föremål äro emellertid icke blott bevismedel för viss person, utan verkliga bärare af bestämbart värde, enär deras förlust betyder, för egaren, en total och definitiv förlust af inköpspriset. Dertill kommer att, såvida icke hvarje användande af dylik mot förbudet öfverlåten biljett skall anses innefatta bedrägeribrott (hvilket visserligen i utländsk rättspraxis förekommit), tillgripande af sådan äfven jemte derpå följande begagnande skulle blifva straffritt (eller blott falla under extensionen af 10: 20), derest densamma icke finge betraktas såsom tjufnadsobjekt.
Det ofvan sagda gäller naturligen äfven om den tillgripande genom tillgreppet i den meningen »gör en vinst», att han befriar sig från ett emot honom sjelf riktadt bevismedel; gäldenären t. ex., som tillgriper skuldsedeln för att kunna undandraga sig att betala skulden; för dylika fall blir Str. L. 22: 2 m. 4 tillämplig.
Marknadsvärde bör fattas=det värde, till hvilket saken skulle kunna försäljas på öppna marknaden, icke hvad den på sin tid kan hafva betingat i inköp eller hvad det skulle kosta att nu framställa en alldeles likadan sak: i olika fall skulle än den ena, än den andra af dessa
