obegrafvet lik bör jemval föras under 11: 4 (m. 2). Handlingen uttryckes här visserligen endast genom »misshandlar», men jfr. i m. 1 »upptager eller eljest misshandlar». Ett äldre rättsfall af sistnämnda typ, se K. B. 9/5 1704 (Flintberg V. 645).
ad b. Verklig dereliktion, hvarigenom sak blir en res nullius, förutsätter uppgifvande af animus domini å egarens sida. Af allmänstraffrättsliga regler följer emellertid, att sakens befintlighet i en situation, af hvilken man enligt »lifvets regel» är berättigad att sluta till att egaren derelinqverat (och icke endast borttappat eller eljest förlorat) saken, utesluter saken från tjufnadsobjekterna (såväl som öfverhufvud från förmögenhetsbrottsobjekterna). Cigarrstumpar, tidningar etc. qvarlemnade i jernvägskupéer, utkastade slitna galoscher, slitna föremål befintliga på en afskrädeshög o. s. v. äro derför icke dylika objekter, äfven om in casu egaren icke skulle hafva derelinqverat (utan endast glömt eller tappat) dem; tagas de ur innehaf (såsom i förstnämnda exempel, jfr. ned. sub B, 1 a), blir handlingen icke stöld; tagas de utom innehaf, blir den icke hittegodsförskingring. Men har den tillgripande in casu sig bekant qvarvaron af animus domini i trots af sakens skenbart derelinqverade läge, så qvarstår, med hänsyn till detta brottssubjekt, sakens egenskap af tjufnadsobjekt. Såsom tjufnad bör derför anses det stundom inträffade fall, att, efter skjutöfningar, person, som har sig bekant, att de nedfallna kulorna pläga, för metallvärdets skull, inom visst område insamlas af vederbörande, i förväg derstädes insamlar och tillgriper dem; skulle än, efter omständigheterna, innehaf icke få antagas för den berättigade (och sålunda brottet icke utgöra stöld), är saken dock icke att anse som derelinqverad, förr än animus domini – i detta fall uttryckt genom en sträfvan att återfinna saken - upphört. Likaså är tydligt, att den, som t. ex. sett egare kasta från sig sak under sådana omständigheter, att
