Sida:Thyren Kommentar SL kap 20.djvu/57

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
49
– § 1, I B n:o 1 –

naturligen intet innehaf: det är ej nog, att det ser ut som om ett samband funnes. Men om, å andra sidan, ett verkligt samband finnes, så behöfves, för att innehafvet skall blifva verksamt emot tredje man, ingen annan kännedom hos denne om sambandet än den förmodan, som kan grundas på yttre närhet etc.: den som ser en plånbok på marken nära en person och animo domini tillgriper den, medan personen ännu är i närheten, gör sig, såvidt plånboken tappats af ifrågavarande person, skyldig till tjufnad (icke förskingring; än mindre hittegodsdelikt). Ett begränsadt område, som regelbundet genomsökes eller hålles under uppsigt, medför innehaf, åtminstone såvida sakens omfång och beskaffenhet, jemte andra omständigheter, göra sannolikt, att den snart skulle påträffas af vederbörande; i fråga om bebodd våning etc. samverkar alltså detta moment med det ad α anförda. I samma mån som uppsigten deficierar eller dess resultat göres ovisst (genom sakens litenhet, mängden af passerande personer etc.), förtunnas äfven innehafvet och försvinner; jfr. t. ex. spårvägskiosker, der många menniskor i hastig följd passera: i dylika fall kräfves jemn uppsigt, om för qvarglömd sak innehaf på denna grund skall antagas. I fråga om jernvägsvagnar, spårvagnar o. d. torde innehaf oftare böra antagas: ännu bestämdare i fråga om droskor o.), som sällan på en gång inrymma flere för hvarandra främmande personer. – Ett innehaf kan äfven konstitueras utan faktisk närhet emellan person och sak, på basen af dels personens vetskap om sakens läge jemte vilja att besitta den n.), dels en viss sannolikhet att han skall kunna behålla saken för sig sjelf. Han har sålunda innehaf till gods, hvilket han nedgräft i en skog, men i allmänhet icke till ett värdeföremål, som han lagt ifrån sig på en allmän väg i syfte att längre fram hemta det. Emellertid kan ett innehaf af denna art icke få betydelse för handlingar af annan tredje man, än den som känner förhållandet (j. n. II, A, 2).

4