individuella ursprung, är att betrakta såsom kulturprodukt (t. ex. att platsen, der tillgreppet sker, är en trädgård). Har A sjelf företagit nämnda arbete på objektivt rättsenligt satt (t. ex. enligt aftal med egaren) så kan, oansedt hvad uppsåt han dervid må hafva haft, denna handling (fällande af träd etc.) icke i och för sig blifva straffbar. Men om, å andra sidan, mellan A:s arbete och tillgrepp, en tid förflutit, hvarunder saken såsom kulturprodukt funnits i den berättigades besittning, så kan det icke rimligen inverka till A:s förmån, att han redan vid sin första handling haft uppsåt att sedermera tillegna sig saken: tillgreppet blir då tillgrepp af kulturprodukt. Uppsåtet vid den första handlingen, såvidt den är objektivt rättsenlig, blir öfverhufvud utan inverkan på en följande, derifrån markeradt skild handling. – Har åter tillgreppshandlingen företagits i sammanhang med den första handlingen, så skulle visserligen en sträng teoretisk konseqvens leda till att åtskilja de fall, då uppsåtet funnits redan vid den första handlingens företagande och då det uppstått efter detta ögonblick (ͻ: handlingen skulle i förra fallet anses företagen emot naturprodukt och i det senare mot kulturprodukt). Dock torde vara riktigast att har antaga ett slags dolus generalis och genomgående betrakta handlingen in toto såsom riktad emot naturprodukt. Den som enligt aftal faller träd för annans räkning och i sammanhang med fällandet medtager träd, bör sålunda, derest det tillgripnas värde icke öfverstiger 15 kronor, föras under 24: 3 (icke under 20: 1), oansedt huruvida tillgreppsuppsåtet uppstod före eller efter fällandet; den som för annans räkning hugger gräs på naturlig äng och under enahanda omständigheter tillgriper mer eller mindre deraf, föres under 24: 3; den som begår motsvarande handling i fråga om vindfälle, som han hopsamlat, under 24: 4; den som tillgriper lingon, dem han sjelf för annans räkning plockat. blir straffri – allt förutsatt, att arbetet och tillgreppet
