verkligen utförts i sammanhang; har saken, under tiden mellan arbetet och tillgreppet, varit ur den tillgripandes besittning, torde sammanhanget gemenligen få anses brutet.
Med hänsyn till reqvisitmomentet främmande dominium gäller den oeftergifliga (men visserligen icke alltid af praxis tillräckligt beaktade, jfr. dock N. J. A. 1907, 471) regeln, att error derutinnan, likaväl som beträffande hvarje annat objektivt reqvisitmoment, alltid – och icke endast då den beror på faktiskt misstag – upphäfver handlingens karakter af tjufnad (dervid annat delikt, eventuellt egenmäktigt förfarande, naturligen kan återstå, Allm. Br. § 37. 2). Hur oriktig än tillgriparens åsigt, att saken är hans. må vara, den får dock icke bedömas efter den civilrättsliga satsen error iuris nocet. Den skulle naturligen under omständigheter kunna innebära culpa; men då sådan icke här är straffbar, måste den leda till straffrihet q. h. Likasom sålunda, inom motsvarande område af 24 K., den, som, under inflytande af en oriktig åsigt att viss främmande mark är hans, plöjer etc. på marken, icke kan fällas till ansvar för åverkan, så kan mut. mut. intet ansvar för tjufnad ådömas; och, teoretiskt taladt, gör det häruti ingen skillnad, huruvida den juridiska oriktigheten af åsigten är alldeles uppenbar, eller tvistefrågan, efter olika meningar inom domstolarne, afgöres genom knapp majoritet i H. D.: såvida det in casu verkligen kan antagas, att handlingen skett under inverkan af den oriktiga åsigten, får intet uppsåtligt tjufnadsbrott anses föreligga. Det gör således i detta afseende icke minsta skillnad, huruvida tillgriparen faktiskt förvexlat främmande sak med sin sak eller genom juridiskt misstag anser sig sjelf vara egare till främmande sak. – Ett falskt antagande af tillgriparen, att saken tillhör person, gentemot hvilken hans handling skulle utgöra bodrägt, måste likaledes hafva den verkan att utesluta tjufnad; i detta såväl som andra dylika fall visar särskildt möjligheten af tjufnadens höga bestraffning på grund af
