på ena eller andra sättet får kunskap om egaren; här blir derför aldrig 22: 11 utan endast 22: 19 tillämplig. För ifrågavarande område gäller alltså följande schema:
- besittningstagande af sak i besittning = tjufnad;
- besittningstagande af sak utom besittning, med
kännedom om egaren: q. h. straffritt, men följande tillegnelse = förskingring 22: 11;
- besittningstagande af sak utom besittning, utan
kännedom om egaren: q. h. straffritt, men 22: 19 tillämplig, om der (r. i m. 1 eller i m. 2) nämnda förutsättningar inträda.
Om innehafstagandets rättsstridighet icke är täckt subjektivt (t. ex. vid förvexling af den främmande saken med egen sak), så kan ett senare tillegnande väl utgöra förskingring, men icke medföra, att »innehafstagandet blir straffbart såsom tjufnad. Jfr. N. J. A. 1881, 412; Naum. 1882, 445.
Beträffande reqvisitmomentet främmande besittning, är tydligt, att om tillgriparen oriktigt tror sig ensam hafva besittning, då i sjelfva verket sambesittning finnes, tjufnad icke föreligger: handlingen måste då bedömas, såsom om ingen sambesittning funnits, alltså (för hvad angår det reguliera tjufnadsområdet) enligt 22: 11.
ad 2. Handlingen. Tillgreppshandlingen måste innehålla hela uppsåtet: ett successivt uppsåt, t. ex. innehafstagande i syfte af olofligt brukande + senare uppsåtlig tillegnelsehandling blir icke tjufnad (utan realkonkurrens emellan 22: 12 och 22: 11, jfr. Allm. Br. § 4). Det är förut anmärkt, att en och samma handling kan vara apprehension eller icke, allteftersom uppsåtet gått ut på att in continenti bortföra saken eller icke.
Det i uppsåtet nödiga momentet af besittningskränkning kan naturligen, äfven der den handlande vet, att saken är i främmande besittning, deficiera derigenom, att han antingen oriktigt uppfattar sin handling såsom icke