iteration, att denna teoretiska konseqvens äfven är praktiskt nödvändig. Afdömandet af fallet bör ske genom tillämpning af regeln maius includit minus (Allm. Br. ib.). – Ett misstag deremot angående gränslinien emellan brottsreqvisiterna inbördes – A känner existensen af bodrägtsinstitutet och anser, med felaktig tolkning, sin handling böra subsumeras under detta delikt och icke under tjufnad - leder lika litet här som eljest till hans friande från det svårare deliktet: här föreligger en form af den specifikt straffrättsliga error iuris, d. v. s. misstag om strafflagens innehåll.
Sakens befintlighet i besittning kan vara täckt af uppsåtet, antingen i och med insigt om sakens yttre läge eller om dess förhållande till viss person (jfr. ofv. I B, 1 a, a). I sistnämnda afseende bör erinras, att utaf A:s personliga kännedom om X:s förmåga och vilja att besitta kan bero, att saken med hänsyn till A (undantagsvis!) anses befinna sig i besittning. För det fall, att saken icke är eller icke af A insetts vara i besittning, då således tjufnad icke kan föreligga, må i förbigående anmärkas, att det måste straffrättsligen anses innebära en skillnad, om A i besittningstagandets ögonblick känner sakens egare eller icke. I båda fallen är A:s besittningstagande (åtminstone subjektivt) icke i och för sig rättsstridigt; i båda fallen kan ett senare tillegnande vara straffbart. Men helt visst vore det i förra fallet orimligt, om A, genom blotta lysandet, skulle kunna alldeles undgå straff för ett följande tillegnande (nemligen derest egaren icke observerat lysningen och A icke kunde visas hafva vetskap om något tillkännagifvande af egaren). Derför är 22: 19 icke tillämplig på detta fall, hvars straffbarhet icke understiger utan öfverstiger 22: 19 m. 2 (och således ännu mer 22: 19 m. 1); här bör 22: 11 tillämpas. Har deremot A tagit saken utom besittning och utan att känna egaren, så är den en gång hittegods och kan sedan icke förlora denna egenskap derigenom att A
