Den omstridda frågan, huruvida animus lucri är
reqvisitmoment vid tjufnadsdeliktet, bör besvaras jakande
(jfr. S. A. G. § 91; dervid måste man dock icke förgäta den
vigtiga regeln: species lucri est ex alieno largiri et beneficii
debitorem sibi acquirere. l. 56 § 1 D. de furt. 47, 2).
Frågan om tjufnadsdeliktets existens in casu bör nemligen icke
afgöras enbart efter resultatet med hänsyn till viss
rättighets kränkning och insigt derom, utan äfven med hänsyn
till den psykologiska arten af samhällsfarligheten, jemfördt
med den mer eller mindre infamerande verkan i den
allmänna opinionen, som tjufnadsstraffet knappast undgår att
utöfva. Den psykologiska, beskaffenheten är uppenbarligen
helt annan vid det lukrativa, parasitiska tillgreppet än vid
den på öfversitteri, sjelfrådighet, hänsynslöshet etc.
beroende eganderättskränkning, som icke är förenad med
uppsåt till någon som helst vinst för egen räkning.
Derför är det icke tillräckligt, att uppsåtet gått ut på att
öfverföra värde från en förmögenhetssfer till en annan:
detta öfverförande måste äfven af den tillgripande
uppfattas såsom innebärande en vinst för sistnämnda
förmögenhetssfer, så att värdeöfverförandet icke af honom anses
neutraliseradt genom ett vardeöfverförande i motsatt
riktning. Icke blott en sak af marknadsvärde, utan äfven
t. ex. en skuldsedel af fullt solvent person (åtminstone till
en del af dess belopp) kan betraktas såsom eqvivalent.
Lika med den faktiskt lemnade eqvivalenten torde under
omständigheter det fall böra anses, att tillgriparen har den
grundade tillförsigten, att en eqvivalent skall komma
egaren till godo. Härvid måste först och främst utredas, att
det i tillgreppsögonblicket verkligen var hans mening, att
en fordran skulle uppstå och hans öfvertygelse, att denna
fordran skulle komma att infrias. Deremot kan det icke
vara afgörande, huruvida fordran var juridiskt giltig
