omständigheter. genom tillgreppet i fråga anses begå en fullt uppsåtlig kränkning af eganderätt. Men i allmänhet är en dylik handling i och för sig icke straffbar. Har han nemligen fått sitt innehaf under formellt rättsenlig titel (t. ex. genom att tillträda arf), så kan han icke, äfven om han från början varit in m. f., åtkommas vare sig enligt 20 eller 24 K. Str. L. Visserligen är det mycket möjligt, att hans åtkomst kan i och för sig innehålla ett straffbart moment: har han åtkommit egendomen t. ex. genom att undandölja testamente (Ä. B. 18: 2), blir Str. L. 22: 2 m. 4 tillämplig: har han förtegat den honom bekanta tillvaron af »närmare arfving», förklarar Ä. B. 14: 2 hans tillträdande af arfvet för »bedrägeri» o. s. V. Men de derefter följande särskilda tillgreppen af förmögenhet, vare sig naturprodukter eller annat, blifva icke hvar för sig straffbara: deras straffbarhet måste anses anteciperad i den handling, hvarigenom han satte sig i besittning af den främmande förmögenheten såsom ett helt. Deraf följer åter, att en mala fides superveniens i dylika fall icke straffrättsligen kan få någon verkan (såvida den icke är förbunden med någon positiv handling af ofvannämnda art, t. ex. undandöljande af testamente): likasom bedrägeri in toto icke uppstår, så kunna de särskilda handlingar, hvarigenom han tillgodogör sig den främmande förmögenheten, icke utgöra åverkan, försnillning el. dyl. – Har han åter på ett formellt rättsstridigt sätt förskaffat sig innehaf af fastigheten, så föreligger det i 24: 1 omtalade intagandet af mark: tillgrepp af naturprodukt blir i dylikt fall att bedöma enligt vanliga regler, och således eventuellt att straffa enligt 20: 2. »Innehafver» i sistnämnda lagrum kan nemligen icke afse annat innehaf, än det, för hvilket en rättstitel finnes. Nämnda förfarande i sin helhet innebär sålunda brottslighet enligt 24: 1 och 24: 3 (r. 20: 2) i realkonkurrens.
Ett innehaf utan animus domini men likväl för egen räkning är t. ex. boställshafvares. Dennes kränkning af
