växande träd, hvilket icke är identiskt med på rot stående träd (detta fall måste sålunda föras under 24: 4).
3) Handlingen. Ifrågavarande § erbjuder den afvikelse från det allmänna tjufnadsreqvisitet, att konsummationspunkten är tidigare. Apprehension i egentlig mening fordras nemligen icke, utan blotta afskiljandet från fastigheten innebär brottets fullbordan, äfven om uppsåtet gått ut på att först längre fram bortföra det afskilda föremålet. Då lagen icke, beträffande uppsåtet, antyder något om den tidpunkt, då. brottslingen beräknat företaga bortförandet, måste stölden (alldeles som, i motsvarande fall, åverkan enligt 24: 3) anses fullbordad, äfven om brottslingen först efter längre tid ämnat hemta det afverkade; och således t. ex. det fall föras under 20: 2, att han i förväg afverkat. för öfver femton kronor, ris o. d., hvilket han sedan ämnar, bortföra på skilda tider i många små portioner. - Naturligen kan detta speciella stadgande så mycket mindre inverka på bestämmande utaf konsummationspunkten inom det allmänna tjufnadsreqvisitet, som hela stadgandet först genom K. F. 16/6 1875 inflöt i 20 K., dervid handlingen för detta fall förblef så bestämd som den förut varit (och ännu är) vid 24: 3; det af ålder utbildade tjufnadsreqvisitet måste tydligen häraf anses oberördt.
4) Värdet såsom gräns emellan 20: 2 och 24: 3. Om brottssubjekt och objekt äro af den i 20: 2 nämnda beskaffenhet, beror det på värdet af det afverkade, huruvida 24: 3 eller 20: 2 är att använda. Fråga uppstår då. huru det fall skall bedömas, att brottslingen å särskilda ställen eller tider företagit afverkningar, hvilkas sammanlagda värde öfverstiger snatterigränsen, medan färre eller flera utaf de särskilda afverkningarna stanna inom densamma. Å ena sidan är tydligt, att ett under viss tid någorlunda oafbrutet fortgående afverkande icke får upplösas till en serie af brott enligt 24: 3, derför att möjligen det vid hvarje särskildt tillfälle afverkade icke öfverstiger
