tjufnadsuppsåt faller på en gång under 20: 4 m. 4 och ib. m. 9.
Det från den ursprungliga H. B. 12: 10 ordagrannt öfverförda uttrycker »då det ur eld, sjö eller från fiende frälsadt är» tåler någon utvidgning öfver den rena bokstafven. Det lider sålunda intet tvifvel, att gods, som väl icke frälsts ur elden, men vid en eldsvåda utburits ur närbeläget hus af fruktan för eldens vidare utbredning, äfven bör föras hit; likaså gods, som icke frälsts ur sjö, men t. ex. vid öfversvämning af flod; eller hvad som frälsts icke från fiende i egentlig mening, men vid uppror. Jfr. beträffande det romerska institut (»depositum miserabile» ), som är ursprunget till det ifrågavarande moderna, särskildt l. 1 §§ 1-4 D. dep. 16, 3: »Praetor ait: 'Quad neque tumultus neque incendii neque ruinae neque naufragii causa depositum sit, in simplum, earum autem rerum, quae supra comprehensae sunt... in duplum iudicium dabo.' Merito has causas deponendi separavit praetor, quae continent fortuitam causam depositionis ex necessitate descendentem, non ex voluntate proficiscentem. Eum tamen deponere tumultus vel incendii vel ceterarum causarum gratia intellegendum est, qui nullam aliam causam deponendi habet quam imminens ex causis supra scriptis periculum. Haec autem separatio causarum iustam rationem habet... cum extante necessitate deponat, crescit perfidiae crimen... est enim inutile in causis huiusmodi fidem frangere».
2) Handlingen. »Försnillandet» måste med hänsyn till konsummationen bestämmas enligt 22: 11; brottet är sålunda icke fullbordadt i och med blotta uppbrytandet af förvaringspersedeln. Sistnämnda handling kan uppenbarligen icke heller utgöra inbrott enligt 20: 5. Visserligen föreligger det i 20: 5 fordrade »uppsåt att stjäla», eftersom fallen i 20: 3 skola »såsom stöld anses»; men ehuru 20: 5 icke yttrar sig om besittningsfrågan, kan den icke omfatta större område, än som, derest tillgreppet
