såvidt, såsom här är sannolikt, samtycket in casu bör, enligt allmänstraffrättsliga regler, sakna relevans (jfr. ad § 1, I B, 3). Men detta resultat är naturligen icke beroende af rolfårsgränsen eller af omfånget utaf begreppet afvita.
VI) till mom. 6.
Reqvisitet i denna bestämmelse har uppställts alldeles oberoende af det allmänna tjufnadsreqvisitet. Besittningsförhållandet är sålunda irrelevant: äfven det fall, att inkulpaten har ensambesittning till anläggningen eller till den del deraf, hvarifrån strömmen bortledes, kommer härunder: jfr. angående stadgandets historiska tillkomst N. J. A. 1904 afd. II, n. 6, s. 61 – hvaraf synes, att den K. Prop. ursprungligen innehållit äfven ett motsvarande tillägg till den allmänna förskingringsbestämmelsen i 22: 11, men att, i anledning af hvad inom H. D. anmärkts, »det föreslagna tillägget till 20 K. utsträckts till att gälla alla de fall, der någon, i uppsåt att sig eller annan den tillegna, olofligen bortleder kraft från elektrisk anläggning», – utan afseende på besittningsförhållande eller dess analogiska motsvarighet (Ch. f. Just. Dep. 29/11 1901).
Till straffarbete i högst fyra år dömes:
1. om man stjäl i kyrka något, som kyrkan tillhörer eller af andra der i förvar satt är;
2. om man stjäl penningar eller annat, som åt allmänna posten förtrodt är, ehvad det sker i posthus eller under forslingen:
3. om man stjäl ur försegladt bref, som ej åt allmänna posten förtrodt är, eller ur kläder, som någon bär på sig;
4. om man stjäl medelst inbrott, som i 5 § sägs, eller, för brottets föröfvande, bortförer och med våld eller list öppnar skåp, kista, skrin eller annan
