— V —
Och sången klingar om de gamla dagar,
Om sagas minne från en kämpaverld,
Som än, en vålnad genom molnen, jagar
Utöfver oss, med blanka segersvärd;
Hvars stämma stundom uti stormen klagar,
Men manar ock till bragd och hjeltefärd.
En tid då Skanda vandrade kring verlden,
Och sökte Valhall med de dragna svärden.
Den klingar ock om tempel, hvilka skjuta
Mot skyn sin tornspets; hur bland fjell och skär
Hvart ett tycks ligga som en silfverluta,
Och chorsång klingar från dess strängar der;
Hur, liksom höga helgonskrin, de sluta
Inom sig hjertats skatt, som kärlek är.
Men vapenklang hörs ock i sången, handen
Låg jemt på svärdet uti Svealanden.
Nu tonar den om sednare hedrifter,
Om Carlar och Gustafver tonar den.
Som hjeltar stå de på dc hvälfda grifter,
Som stjernor stråla de från himmelen,
Och såsom segrar, sköna vapenskrifter,
Till oss, från häfdens blad, de tala än.
Hvart ord hörs susa genom fosterjorden,
Det håller vaket — lejonet i norden.
