Att peka fingret åt vår tid; men den
Går dock sin jemna gång som fordom än.
Det är ett bruk att se vår gamla ära,
Ett slafviskt ok på lejonskuldran bära,
Och icke se hur än den framåt går,
Och skakar manen friskt från år till år.
Det är ett bruk att se hur hjelmens galler
från Sverges panna med hvar timma faller,
Och se ett dödsansigte skymta fram;
Det bruket är ej mindre dock än skam!
O, nej! vart Sverge är som förr detsamma,
På himlen brinner än dess norrskens-flamma,
Och stormen susar i dess skogar än,
Och brageharpan klingar uti den.
Än hvilar bojan blott hänsidan hafven;
Men Sverges frihet är ej än begrafven,
Än lefver den och andas hjeltevarm,
Hvem känner det ej i sin egen barm?
Än växa hjeltar i de slutna leder,
Och kommen, fiender! välkommen! — Eder
Ha' vi, hur arma vi er tyckas må,
Dock dragna klingor till att bjuda på.
Sida:Tids- och Krigs-Bilder.djvu/21
Den här sidan har korrekturlästs
5
