6
Än spelar lifvet friskt i våra barmar,
Än ha’ vi hjertan ju, och ännu armar,
Och än den gul och blå ju fladdrar fri,
För hvarje vind, som flyger den förbi!
I tusen riktningar syns lifvet strömma,
Och sina urnor öfver Swithiod tömma,
Och ljusets guld-lavin, från ort till ort,
Den växer ständigt som den rullar fort.
Vår framtid, för hvars glans hvar timma strider,
Dess krona susar öfver gångna tider,
Och rotens kraft bor än i kronans knopp;
Vi hafva minnen väl, men äfven hopp.
O, hade vi ej det, då vore Skanda
Ej värd att minnas sina fäders anda,
Då vore minnet sjelft af dem ett hån,
Som skulle gå i arf från son till son.
Det vore då, som se en skogens vätte
Klä på sig drägten af en gammal jätte,
Och såsom klubbslag fälla stolta ord;
En parodi uppå oss sjelfva gjord.
Det land, som ej har hopp — hvad kan det äga?
Der har ej lifvet något ord att säga,
