Sida:Tids- och Krigs-Bilder.djvu/23

7 

Från hvad det varit, har det sjunkit ner
Och hopplös hjelte är ej hjelte mer.

Den gångna tidens genius sjelf förfäras,
Att af ett sådant slägte ännu äras;
Den vill ej nämnd af slafvar bli: en slaf
Har ej mer hopp än han kan lefva af.

Men lyft från ögonblickets strid och hvimmel
Ditt öga, Svea, emot stjernig himmel,
Och fira dina fäder du; ditt svärd
Det ropar till dig, att du är det värd.

Vi äro värda! — Utan detta värdet
Vi borde kasta långt ifrån oss svärdet.
Dock, se! vårt Svea kan det föra än,
Väl ut så manligt som för sekler sen.

Hvar tid är rik, blott fattig är den dåren,
Som tror att tiden sjelf tar af med åren;
Hvart sekel är, om du blott gör det rätt,
Af samma ursprung, samma guda ätt.

Men hvilken sträfvan som dess genius äger,
På engång vinns dock blott en enda seger;
Men såsom seklerna stå, man vid man,
Så stå ock segrarne bredvid hvarann.